Datorsidan

Det typiska Spectrumljudet hördes när man laddade datorn med ett program. Detta gjorde man med hjälp av en kassettbandspelare. Läs mer om detta i nedanstående text.
Ta bort bocken och hör det typiska Spectumljudet! (funkar bäst i Internet Explorer)

På söder i Stockholm vid Nytorget där jag växte upp fanns i gamla postens lokaler ett företag som stansade/sorterade (jag vet inte vad) hålkort. Hålkort var ett litet c:a 7 x 15 cm kort i papp med en massa avlånga hål i. Detta var föregångaren till minnet i dagens datorer. Året var runt 1960 och jag minns att jag stod i fönstret och tittade på maskinerna som arbetade. 

Den första datorn som jag såg var troligen c:a 1964. Det var ett företag på Kungsholmen i Stockholm som då höll på att installera en dator. Själv förstod jag inte då vad det var och hur den kunde användas. Det var alla fall i mitten av ett stort rum (c:a 50 till 100 kvm) som tekniker arbetade med kanske ett 20-tal lådor stora som små kylskåp. Vad jag minns så var de fyllda med stora härvor av kablar. Utanför rummet gjordes en plats i ordning för att styra den stora datormaskinen. Jag fick aldrig se den i bruk och vet inte heller vilken prestanda som den hade. Den är säkert riven sedan länge och utbytt många gånger om mot mindre, snabbare och billigare.

På åttiotalets början i persondatorernas barndom
var jag mycket intresserad av dessa maskiner och visste lite mer vad de kunde användas till. Att köpa någon själv var inte att tänka på, priserna var orimligt höga. Under 1984 såldes i mängder en mycket prisvärd dator nämligen Spectrum 48 K. Jag slog till 24 januari 1985 och köpte en sådan för 995:-. Ramminnet var endast 48 kilobyte men det räckte mycket bra, tangenterna var av gummityp och programvaran lagrades på kassettband. Man fick koppla en kassettbandspelare till datorn för att kunna ladda in ett program. Detta kunde ibland ta uppemot fem minuter medan man fick sitta och lyssna på det karakteristiska pipljudet. Många gånger blev det något fel med programöverföringen och då var det bara att börja om. Operativsystemet som man styrde Spectrumen med var inte som i dag med Windows och mus. Det var med en mängd olika Basic-kommandon som man skrev på tangentbordet t.ex. "Load" och "Run". Det som var typiskt för Spectrum var att de olika kommandona skrevs med en mängd olika kombinationer av samtidigt nedtryckta tangenter inte med enstaka tecken. Det gick bra att lära sig de vanligaste kombinationerna och fördelen var att kommandona aldrig blev felstavade.

På Spectrumen grundades mitt programmeringsintresse och jag började lära mig programmering i programmeringsspråket Basic. Nästa dator blev ett stort lyft det var en Atari 520 ST som jag köpte 19 mars 1989 för 5 695:-. Den var på 0,5 megabyte och på den slapp man kassettbandspelaren där fanns det en diskdrive för dubbelsidiga 3,5 tums disketter. Nästa dator blev en Atari 2080 STE med 2 megabyte internminne, den köpte jag 12 september 1990 för 6 900:-.

 

Programmeringsintresset utvecklades nu mer på Atarin med hjälp av programmeringsspråket GFA-Basic. Med det kunde man göra relativt avancerade program. Jag gjorde där bland annat tre stycken kommersiella program. Två stycken skolprogram (AC-matte och AC-glosor) samt ett registerprogram (Rad-register) för mindre företag och privatpersoner. För att kunna sälja dessa var jag tvungen att starta ett dataföretag (J Andersson's Computer) som jag drev på fritiden i c:a fyra till fem år. Försäljningen gick över förväntan i ett par års tid men sedan slutade det plötsligt, då hade Atarins popularitet försvunnit och det var bara PC som gällde.
Intressanta
länkar för Spectrum och Atari se Länksidan

Ett nytt datorsystem! Jag skaffade själv en PC 486 (8 Mb) 20 oktober 1995 samt en P75 (16 Mb) 1996 som jag försökte lära mig programmera på men det blev nog för tungt och intresset för programmering försvann. Mitt datorintresse är fortfarande stort men nu har datorn mer blivit som ett verktyg för att kunna utföra andra intressen (Internet, släktforskning, bilder) och nyttigare saker. Det mest onyttiga jag gör på datorn är att lägga patiensen Kungen (Free Cell) som jag från och till hållit på med i flera år. Eftersom "Kungen" tagit så mycket tid av mitt liv har jag här tillägnat det en egen sida.

Datorintresset är nu borta, livet och utvecklingen går vidare! Man kan nog inte längre säga att jag har ett "datorintresse", datorn är nu ett arbetsredskap som används till att odla mina andra intressen och för vardagsarbeten. Från början var datorn mer som en leksak och kunde knappast användas till något vettigt arbete, nu däremot har datorn och Internet blivit ett dagligt verktyg som det snart är svår att klara sig utan. Denna utveckling fortsätter och allt mer blir datorn integrerad i vårt samhälle. Detta är naturligtvis även en stor risk, man kan ju tänka på hur vi skulle klara en längre tids strömavbrott, nu räcker det inte med att bara ha batterier till en liten radio som det förut informerades om vid krissituationer.